Skämt åsido, jag är en man med ett stort intresse för liv i alla dess former både på vår planet och utanför den. Började läsa SF mycket tidigt i livet och hade snart läst allt som fanns på biblioteket i Kortedala, det var där jag växte upp.

På den tiden var utgivningen av SF inte så stor och man fick leta med ljus och lykta efter nya böcker (all SF fick plats på en hylla). Idag kan man välja och vraka i den enorma fantasyfloden som följde på Härskarringen och Star Wars filmerna.

Apropå det så var jag på en SF-kongress i Stockholm 1973 och fick se en förhandsvisning av den första filmen (eller nr 4 beroende på hur man ser det) i Star Wars serien. Sanningen att säga var den så omtumlande att jag inte visste om den var kanonbra eller en riktig kalkon när jag gick ut därifrån. Men när jag smält det hela och sett den (och resten av filmerna) ett antal gånger, så har jag inga problem med det.

När jag tuggat mig igenom SF hyllan så blev det indianbokshyllan och därefter all litteratur om däggdjur, insekter och spindlar, gillar biologi alltså.

Mitt intresse för liv (eller också var det att jag gillar sex så mycket) gjorde mig också till far, till en massa barn, som jag hoppas blir lyckliga i det dom vill göra med sina liv.

För att ge dom barn som bodde hos mig en schyst uppväxt så flyttade jag och min första fru till en liten stuga på landet som bara behövde lite fix. Där bodde vi i 4 år med fyra barn och en stor labrador i ett rum och kök.

Det blev lite trångt så vi hittade Sörhagen för 25 år sedan. Det var ett stort statartorp från 1830 som bara behövde lite fix. Här skulle vi få plats allihop tänkte jag och leva resten av livet.

Men det tänkte inte min hustru, hon flyttade efter två år, varför förstod jag aldrig riktigt till fullo.

Ensamstående pappa i några år, tufft på många sätt.

Ny hustru och två barn till, men samma hus och nu behövdes det mycket fix för att alla skulle få plats. Nu bygger och odlar vi  miljövänligt tänkte jag så att vi kan leva här resten av livet.

Men det tänkte inte min hustru nr 2, hon flyttade efter 15 år, varför förstod jag aldrig riktigt till fullo.

Nu lever jag med Lisbeth och ska se mig om i världen med båt och husbil, inget mer husfix och inget mer resten av livet, utan bara så länge vi har lust.

Då kanske det blir tredje gången gillt. Att det håller alltså

inte att hon också flyttar.

För sista gången på väg ut genom grindarna till Sörhagen.

För första gången skuldfri på 37 år och på väg till något nytt och okänt, inget mer husfix, trädgårdsarbete eller vedhuggande  för att klara vintern. Undrar om jag kommer att sakna det?

Jag lämnar mitt hus den 15 november 2007 på min 54:de födelsedag, båten betald, nya husbilen betald,

och lite pengar på fickan, livet kan kännas rätt

gôtt att leva.

Äntligen tid för att träna på gitarren, när vi

sitter insnöade på en mysig camping i

Meselefors nånstans i Norrland.

Vem vet jag kanske lär mig spela riktigt bra

nån gång.